top of page

Att få komma hem - en predikan om queerinkluderande gudstjänst av Lina Landström

Predikan av Lina Landström i Norrmalmsmässan i Norrmalmskyrkan Stockholm den 17 mars 2024


Lina Landström

Har ni sett Young Royals? Ingen fara, jag ska inte spoila något! Men är det någon mer än jag som sitter som på nålar och väntar på sista avsnittet imorgon?


Jag har sett varenda sekund av Young Royals. Och Heartstopper. Och Love, Simon. Och alla ungdomsserier och filmer med HBTQ-tema. Oftast mer än en gång. Jag är inte ensam om att följa dessa program slaviskt, trots att jag är typ 15 år äldre än den tänkta målgruppen. Jag gråter och skrattar med karaktärerna, och de intima kärleksscenerna ger mig all the feels djupt ner i maggropen.


Jonas Gardell brukar säga att det aldrig är för sent att ha en lycklig barndom, och han har en poäng. Men jag kommer aldrig att få vara en fnissig och pirrig 15-åring som springer genom skolkorridoren hand i hand med min ungdomskärlek. Precis som för många andra queers bär jag på en sorg över att tonårstiden inte innehöll allt det där famlande och fumlande som en “normal” tonårstid ska innehålla.


Och nu tar vi igen det genom att som 30-, 40-, 50-, 60-åringar plöja, och hylla, halvkassa HBTQ-serier gjorda för ungdomar som vi lever oss in i, återupplever tonåren genom, funderar på hur livet varit om världen såg ut så när vi var unga eller om det åtminstone fanns sådana här serier då.


På bara något decennium, sen jag var tonåring, har mycket hänt. När jag konfirmerades i Svenska kyrkan som 14-åring fick jag höra hur äktenskapet var mellan en man och en kvinna. Mina biologiböcker sa märkliga saker om HBTQ-personer och sexualkunskapen var väldigt inriktad på heterosexuella relationer. När jag läste religionskunskap i gymnasiet fick jag lära mig att det i Bibeln står att samkönade relationer är fel, men utan hjälp att tänka vidare eller information om att det inte är hela sanningen.

På kort tid har många saker blivit väldigt mycket bättre, och för de HBTQ-personer som är ett par generationer äldre än mig är dagens värld väsensskild från den som de upplevde under sin tonårstid.


Men än har vi långt kvar att vandra. Vi kan blicka ut i världen och se förföljelsen av, och våldet mot, HBTQ-personer – men det räcker också att stanna här i fria liberala Sverige. Homo- och transfobin finns runt omkring oss, varje dag, också här i Stockholms innerstad.


HBTQ-personer är överrepresenterade i all form av fysisk och psykisk ohälsa. I suicid och suicidförsök. I missbruk och ätstörningar. Vi som ingår i den kristna regnbågsrörelsen påminns ständigt om kyrkans, och andra religioners, queerfobi. Våld begås dagligen över hela världen, och i lilla Sverige, mot HBTQ-personer i Guds namn. Till och med i Young Royals sista säsong påminns vi om antagonismen mellan queerhet och kristendom när Simon får ett brev från en kyrka som vill missionera till honom, där det citeras ur tredje mosebok: en man ska inte ligga med en annan man… Ja ni kan nog versen.

Jag har varit på väldigt många Pridefestivaler genom åren och mitt favoritögonblick är när man kan se någon komma hem i communityt, när kärleken och tillhörigheten raserar skammen i kroppen. Har ni varit med om det någon gång? Spana ut över publikhavet framför scenen, schlagerkvällen är en extra bra kväll för detta, och då kan man se personer som uppenbart upplever sin första Pride, som för första gången får vara i majoritet, som för första gången får uppleva känslan av trygghet, att känna sig älskad, att ha kommit hem.


Oftast är de väldigt inne i musiken ett tag, sen plötsligt ser de sig omkring och omvärlden slår dem och man kan liksom se skammen rinna av dem, deras ansiktsuttryck förändras och sen brister de ut i gråt lutad mot kompisen bredvid. Känner ni igen det här? Har ni upplevt det här? Jag kan se det här scenariot hur många gånger som helst och varje gång slår det mig lika hårt. Även om säkerligen inte alla skulle hålla med så hävdar jag med bestämdhet att dessa upplevelser av att få komma hem, att få landa, är djupt existentiella och kanske till och med religiösa. Den gamle filosofen William James benämner det conversion experience.


Jag har alltid älskat Pride, men jag hade aldrig riktigt den där upplevelsen där. Som kristen queerperson fanns det alltid alldeles för mycket skav mellan HBTQ-communityt och kyrkan, mellan mina identiteter som queer och kristen, för att jag riktigt skulle komma hem på Pride. Jag har aldrig känt mig hemma i en queerkultur där sex, alkohol, utseendenormer och fest står i centrum, jag har alltid föredragit kyrkan före nattklubben veckans alla dagar. Jag har alltid älskat Pride, men jag har också alltid känt mig lite utanför i det som i alla andra HBTQ-sammanhang.


Tills jag en dag under åren jag bodde i New York begav mig till ett event som arrangerades av den amerikanska motsvarigheten till EKHO, den kristna regnbågsrörelsen. Jag minns hur jag samma sekund jag klev in i rummet uppmärksammades av andra, att jag var där för första gången, jag kände mig välkommen och hade genast personer att prata med. Inbjuden den kvällen att tala var Isaac Archuleta, som då var förbundsordförande för den amerikanska organisationen, och han pratade om sexualetik på ett sätt som var både kristet och normkritiskt – och helt utan skam. Det var min upplevelse av att få komma hem, av att få känna att jag hör hemma någonstans och att få vara i majoritet. Att få vara i sammanhang där andra är som jag.


Att vara HBTQ-person i Sverige idag är inte vad det var för 15, 30, eller 50 år sedan – tack och lov. Också i kristenheten har mycket gått åt rätt håll. Men än idag får vi höra från alla möjliga håll att man inte kan vara kristen och HBTQ-person. I media. Av Migrationsverket. Bland vänner i HBTQ-communityt. Bland vänner i kyrkan. Därför är de här sammanhangen så viktiga. Där det kristna queera får stå i centrum. Att vi samlas och umgås och firar gudstjänst. För lika många gånger som jag sett queerpersoner komma hem på Pride, lika många gånger har jag upplevt samma sak på HBTQ-centrerade gudstjänster och regnbågsmässor.

Vi som queerkristna måste fortsätta att samlas och fira gudstjänst och tillbedja Gud tillsammans just som queerkristna för att fler ska få uppleva känslan av att få komma hem. För att fler ska få känna att deras sätt att vara kristna, att vara queera, är lika rätt som något annat och att det finns ett sammanhang för oss. För att fler ska få höra queerinkluderande Bibeltolkningar och få be till Gud i sammanhang där vi är omslutna av kärlek för dem vi är. För att fler ska få höra predikningar som inkluderar och utmanar dem, på queervänliga sätt.


En conversion experience, i William James mening, är att landa i Guds kärlek, att komma hem hos Gud. Enligt James så sker detta alltid i ensamhet som människa tillsammans med Gud. Jag hävdar med bestämdhet att även om jag håller med James om att en conversion experience alltid är en ensam upplevelse, så sker den nästan alltid för en enskild individ som befinner sig i en gemenskap. För som människor är vi lika beroende av varandra, som vi är av Gud.

Kanske är allt vi vill att få älska Gud, älska den Gud skapat oss att vara och älska vår nästa – men varje gång vi samlas här på Norrmalmsmässan där den queera erfarenheten får stå i centrum och där Prideflaggan pryder nattvardsbordet, där vi förenas i vår tro på en Gud som omfamnar vår queerhet och där vi läser Bibeln med lika stor övertygelse som vilken annan kristen som helst men fortsätter komma till slutsatsen att Bibeln är vår vän – varje gång vi gör det är en liten revolution. En revolution för en värld som säger att vår existens inte är möjlig. En revolution för en värld som använder vår Gud för att förgöra vårt community.


En revolution för den person som längtar efter att hitta hit. En revolution för ett yngre jag som inte trodde att en framtid som denna var möjlig.

Det är tillsammans, genom alla dessa små revolutioner, som vi kan övervinna skammen, hatet och ohälsan, och skapa en ny verklighet där Guds ovillkorliga kärlek står i centrum. En verklighet där queera tonåringar får springa hand i hand genom skolkorridorer, pirriga och kära. En verklighet där varje kyrkport står öppen för oss.


En verklighet där varje HBTQ-person vet hur oändligt älskade de är, just så som Gud skapade dem.


Lina Landström Queerteolog och förbundsordförande Riksförbundet EKHO


Norrmalmsmässan firas varje söndag i Norrmalmskyrkan Stockholm

Comments


bottom of page