REPLIK. När Olof Edsinger och Stefan Swärd ger replik på den artikel som Jonas Gardell skrev för ett par veckor sedan och som följdes upp med en inlaga av Stefan Albinsson, gör de det utifrån en moralkonservativ horisont. För dem verkar det vara självklart att en praxis äger mer och mer legitimitet ju längre den har funnits. Särskilt gäller detta när de anser sig kunna härleda sin övertygelse utifrån Bibeln.
Debattartikel publicerad i Expressen 11 juni 2021
Det är naturligtvis ganska lätt att slå hål på det påståendet. Med den retoriken hade kyrkan pläderat för slaveriet än i våra dagar.
Det nya som Edsinger ger oss här är ett försök att visa på vilka olika perspektiv vi argumenterar från. De progressiva har ett individuellt perspektiv medan konservativa lyckas anlägga både det kollektiva och individuella perspektivet på diskussionen om kön och sexualitet, hävdar han. Intressant. Debatten är polariserad och på så vis kommer vi ingen vart.
Det är ett ständigt köpslående med former för andras sätt att leva sina liv på ett värdigt sätt.
Vi som är progressiva blir otåliga när förändring tar mer än en generation att genomföra. När vi till exempel tror att det är okontroversiellt med ett samkönat äktenskap (efter 12 år i lagens namn) så visar det sig att de konservativa tycker att partnerskapet var en jättegod idé. Det är ett ständigt köpslående med former för andras sätt att leva sina liv på ett värdigt sätt.
Apropå att se till individen eller kollektivet, så behöver vi definiera vad vi menar med begreppen. Om det rör sig om enskilda kristna i jämförelse med kristenheten i stort tror vi att vi kan förstå hur Edsinger tänker. Kyrkan är människorna. Vi som kallas kristna är ett kollektiv som består av individer. Vi talar ibland om kyrkan som en kropp, mer specifikt Kristi kropp. En enhet med olika delar. Kyrkan är världsvid och lokal på samma gång. Ibland verkar det som att kollektivets bästa och individens bästa är i en ständig konflikt.
Så behöver det inte vara. Men det krävs ofta mod och fingertoppskänsla för att kyrkan som helhet ska röra sig framåt och upptäcka att individens livsomständigheter är olika. Öron behöver spetsas och röster behöver få höras. Andra röster än de som ofta gör sig hörda. Alla delar i kroppen behöver få komma till tals. Vän av ordning brukar hävda att de demokratiska spelreglerna förutsätter majoritetsbeslut. Ska vi ignorera eller lyssna på en liten del lutheraner och reformerta i väst som beslutat att äktenskapet också är till för samkönade par? Eller att transpersoners lagliga rätt till sina liv också ska omfamnas av kyrkan?
Det beror ju helt på hur vi vill att tillvaron ska se ut för oss som kollektiv. Som samhällskropp och kristenhet. Vill vi öka den psykiska hälsan och minska suicidrisken bland hbtq+-personer så behöver kyrkan vara inkluderande.
Öron behöver spetsas och röster behöver få höras.
Vill vi möjliggöra att kristna människor kan vara lika glada för sina barnbarn alldeles oberoende av den könsidentitet och sexuella läggning barnbarnens föräldrar har?