"Den här predikan är särskilt till alla oss som tappat bort någon och till alla oss som blivit borttappade, någonstans på vägen. Och till alla oss som likt fariséerna i första hand stannar i oförsonligheten. Vi som inte står ut med att någon som Jesus knackar oss på axeln för att liksom påminna oss om att vi har en väg att gå. Och att Gud går med oss."
Anna-Karin Caspersson predikan under Ekumenisk Regnbågsmässa i S:t Jakobs kyrka Göteborg under WestPride 2024
Liknelsen om det förlorade fåret
Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: »Den mannen umgås med syndare och äter med dem.« Då gav han dem denna liknelse: »Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? Och när han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna. Och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig, jag har hittat fåret som jag hade förlorat. Jag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.
Lukasevangeliet 15 1-7
Vi ber: Gud du som alltid är hos oss, hjälp oss att vara närvarande hos oss själva, varandra och hos dig.
Amen
När jag går på stan kan jag inte låta bli att läsa på olika informationsskyltar. Ibland är det helt relevant, men väldigt ofta är det information som inte berör mig. I går läste jag: ”På lördag avgår West Pride Paraden. Ta reda på hur det påverkar dig.” Ett sådant anslag va! Spänningen stiger.
Min första tanke blev. Finns det verkligen någon som helt kan besvara den frågan? Jag blev ännu mer tveksam när jag såg avsändaren. Västtrafik. Det finns så många aspekter av hur en Pride Parad påverkar oss. Kanske har du ditt eget svar beroende på om du hittat dit förut eller om du i år ska gå för första gången. Som enskild. Kanske har du också tankar om hur en Pride Parad påverkar samhället, dvs den större gemenskapen. Som människor är vi både individer och kollektiva varelser. Det visste Jesus. Evangelietexten som vi just hört visar det. Och det spelar roll.
Den här predikan är särskilt till alla oss som tappat bort någon och till alla oss som blivit borttappade, någonstans på vägen. Och till alla oss som likt fariséerna i första hand stannar i oförsonligheten. Vi som inte står ut med att någon som Jesus knackar oss på axeln för att liksom påminna oss om att vi har en väg att gå. Och att Gud går med oss.
Under West Pride är det uppemot 25 000 personer som kommer gå i den stora regnbågsparad från Gustav Adolfs torg och förbi alldeles här i närheten. Varje år är det lite olika vägar.
En del står längs gatorna och vinkar lagom uppmuntrande, en del är mer överväldigade än andra. Bland oss som går är olikheterna lika många som likheterna. Men vi går för att flera ska få vara sig själva och får älska den man vill. För att uppmärksamma att familjer kan se olika ut och att olika är bra. Det är en ganska stor sak att ha gemensam. Önskan om att fler ska få hitta hem i sig själva och i gemenskapen med andra.
Och så går kyrkan där. Kyrkan som också tror att hon har ett uppdrag att hitta dem hon tappat bort. Hon går där för att hon tror att Gud går med henne. Det är inte kört, inte ens för kyrkan som så många gånger inte lyckas ställa sig på dens sida, vars liv marginaliserats av normen.
Där går också det 100:e fåret i flera skepnader.
Där går Felicity, en transkvinna från Centralafrika, med sina nyfunna vänner i gruppen “Marching for those who can’t” Calle åker på kören Hellmans drengars flak med sin pojkvän och spanar efter sin morfar i folkvimlet. Stina går första gången med RFSL ungdom och hennes pappa går med Stolta föräldrar. De kommer från Frälsningsarmén, missionsskyrkan eller Oas-rörelsen. Från Pingst och EFS. Eller så är de katoliker. Eller vanliga Svenskkyrkliga.
De är exempel på alla som blivit bortappade. Det finns såklart andra som går i paraden, det finns sådana som är någon helt annanstans och de som aldrig hittade tillbaka till livsgnistan igen. De är grekiskt ortodoxa, baptister, alliansare och från Jehovas vittnen. De är mormoner, från Hillsong och Livets ord. Och metodister. Några är från EFK och hade fått höra att Kristna regnbågsrörelsen skulle ställa ut på torpkonferensen i år. Det väcktes ett hopp om att bli funnen men nu verkar det som att utställarplatsen blir tom i alla fall.
Hur går det till när vi tappar bort varandra egentligen?
Jag skulle vilja säga att det är när någon som är en del av en tillräckligt betydelsefull gemenskap, växer ur den på ett sätt som gemenskapen inte kan ta till sig. Och att det får tillräckligt stora konsekvenser för att individen ska tappas bort medan gemenskapen ofta är tillräckligt intakt för att leva vidare.
Båda bär spår, det är ett som är säkert.
När jag var tonåring och ung vuxen kallades de borttappade för Guds barnbarn. Ofta kulturpersonligheter som Bo och Margareta Strömstedt tex vars liv eller person inte fick plats i gemenskapen. Det kan finnas flera skäl till det. Men jag skulle vilja påstå att hbtq+ personer är överrepresenterade i den kategorin i dag.
I Lukasevangeliet berättar Jesus, på förekommen anledning, tre liknelser om det borttappade som blir återfunnet. Det borttappade myntet, den förlorade sonen och allra först , det förlorade fåret. Jesus vill berätta något viktigt för de religiösa ledarna , något som han vill att de aldrig ska glömma. Tre liknelser på raken blinkar ”urgent”. Det verkar inte vara ”skit samma” direkt.
99 får lämnas utan tillsyn i öknen när herden går för att leta upp det enda får som tappats bort på vägen. Helheten är inte hel när någon är borta.
Vi kan föreställa oss hur dessa högoktanigt religiösa som vet hur allt ska vara tycker att dessa syndare och tullindrivare, som Jesus åt med, inte på något sätt hörde till helheten. Men Jesus utmanar dem med en trestegsraket. Vi vet inte vad som hänt med fåret som kommit bort. Det kan ha snavat, fallit och kommit efter. Det kan också ha blivit utfryst av flocken eller hittat något som gjort det nyfiket. Något som de
andra fåren inte kunde ta till sig.
Jesus säger ingenting om hur det spelar roll, om det ens gör det. Huvudsaken verkar vara att de som redan är samlade i trygghet får tåla att vänta utan herde tills fåret som saknas fått en möjlighet att återförenas med flocken. När och om det vill. Glädjen över det återfunna blir inte äkta annars.
Vi behöver varandra och gemenskap är viktigt. Även de av oss som är något av ensamvargar vet det. Att bli utestängd från en gemenskap eller att ingen saknar en då man inte dyker upp som vanligt. Det är förödande.
Men ärligt talat, det måste väl stå var och en fritt att lämna en gemenskap för att man är nyfiken på något annat. Absolut. Men det är inte ok att låta någon lämna som äntligen hittat hem i sig själv. Som behövde göra det i frihet. Det är alltid den enskildes rätt att lämna, men gemenskapens skyldighet att stå kvar med öppna armar för att omfamna den som kommer tillbaka. Den som kommer tillbaka har alltid något unikt att tillföra. Dagens religiösa ledare behöver bli bättre på att lyssna till den rösten. Annars riskerar kyrkan, de
religiösa sammanhangen att bli som The small man i dikten av Hafiz en sufistisk poet som levde
under 1500-talet. Lyssna till detta:
The small man Builds cages for everyone he knows. While the sage, who has to duck his head When the moon is low, Keeps dropping keys all night long For the beautiful Rowdy Prisoners. Den lilla människan konstruerar burar för alla hen känner Medan den visa människan den som måste böja på huvudet när månen hänger lågt släpper nycklar hela natten lång till de vackra och bråkiga fångarna.
Kan vi träna oss på att de varandra mer med Guds blick och att se Guds ansikte i varje medmänniska? Kan vi ta emot varandra med en tillräckligt fast omfamning för att visa att vi är beredda att bära, och samtidigt tillräckligt lös för att visa att vi är beredda att släppa någon fri tills den kommer tillbaka. Under tiden, kan vi gå bredvid varandra? Och hjälpa varandra att hitta nycklarna som ligger utströdda längs vägen? Med Guds hjälp!
Då kan vi glädja oss. Amen
Anna-Karin Caspersson