Svenska kyrkans närvaro på Stockholm Pride är lika självklar som Babsans rosa hår, menar queerteologen Lina Landström. Men inte bara för HBTQ-personer, utan i lika hög grad för att göra kyrkan trovärdig hos dess medlemmar.
I helgen följde jag med pappa på en golfrunda med hans vänner, ett gäng straighta medelålders medelklassmän i en svensk medelstor stad i Mellansverige. Till vardags sysslar jag med queerteologi och inför Stockholm Pride har jag suttit med i den arbetsgrupp som planerat Kyrkorna på Prides deltagande. Men även om min sexuella läggning inte är någon hemlighet för någon så är mitt starka HBTQI-engagemang inte nödvändigtvis något jag för på tal när jag berättar om vad jag sysslar med för männen på golfbanan.
Så mellan slagen på åttonde hålet berättade en av golfarna att hans yngste son döptes av en lesbisk präst med snaggat hår i en av landsortskyrkorna utanför stan. Att han, som är uppväxt med en kyrkoherde till farfar, uppskattar hur också sådana präster får ta plats i Svenska kyrkan idag. Positivt överraskad berättade jag om mitt engagemang i Stockholm Pride och en stund senare frågade han på det där självklara sättet som jag inte ens hört HBTQI-certifierade kuratorer ställa frågan om jag lever med en partner, utan att på något sätt förutsätta något specifikt kön.
En stund senare frågade han på det där självklara sättet som jag inte ens hört HBTQI-certifierade kuratorer ställa frågan om jag lever med en partner.
Mitt på fairway med regntunga moln hängandes över huvudet fick jag en underbar insikt om de fördomar jag lever med.
Den globalt rådande synen på HBTQI-frågor och religion som antagonister är inte osann, men förenklad. För visst, HBTQI-personer har stängts ute, och fortsätter att stängas ute, från religiösa sammanhang. I många länder är det just religionen som driver hatet och våldet mot HBTQI-personer. När vi väl vågade lyfta på locket i frågan om omvändelseförsök i Sverige visade det sig att det var betydligt vanligare än någon ville tro i vårt lilla sekulära land. Enligt en kartläggning från MUCF har var femte ung HBTQI-person i Sverige utsatts för omvändelseförsök, och de religiösa organisationerna är i högsta grad delaktiga till att det ser ut så. Än i dag går debatten het i Svenska kyrkan om huruvida präster ska få vägra viga samkönade par och allt för många HBTQI-personer diskrimineras i sina religiösa sammanhang.
Mitt på fairway med regntunga moln hängandes över huvudet fick jag en underbar insikt om de fördomar jag lever med.
Men på många sätt har religionen också bidragit positivt till HBTQI-personers rättigheter. Heather White beskriver i sin bok Reforming Sodom om hur det var i kyrkornas källare HBTQI-rättsorganisationerna fick plats när den moderna HBTQI-kampen tog fart i USA och de stängdes ute från allmänna utrymmen. I Sverige föreslog den inomkyrkliga utredningen De homosexuella och kyrkan så tidigt som 1974, då homosexualitet fortfarande var sjukdomsstämplat, att det skulle skapas en välsignelseakt för samkönade par i Svenska kyrkan. Idag berättar HBTQI-ungdomar att kyrkan är en fristad att fly till undan vardagens utanförskap, en plats där samtalen om Guds ovillkorliga kärlek för var och en av oss blir en bekräftelse av ens människovärde.
Och Svenska kyrkans närvaro på Stockholm Pride, ja den är lika självklar som Babsans rosa hår. Redan när Prides föregångare, Homosexuella frigörelseveckan, drog i gång i slutet på 70-talet öppnade Storkyrkan i Gamla stan upp kyrkportarna för dess deltagare. För varje år som gått har Svenska kyrkans engagemang i Stockholm Pride fördjupats. Sedan några år tillbaka går närvaron under namnet Kyrkorna på Pride och sker tillsammans med Equmeniakyrkan och EKHO, samt respektive samfunds ungdomsorganisation och studieförbund. I Pride House arrangeras seminarier dagligen, i parken är montern fylld av både vigda och ideellt engagerade, i paraden syns Stockholms biskop och Equmeniakyrkans regionala kyrkoledare, och runt om i stiftet arrangerar församlingar queera utställningar, samtalskvällar och regnbågsmässor. Utöver deltagandet i Stockholm Pride är det för Svenska kyrkan i många delar av Sverige en självklarhet att medverka i sina lokala Pridefestivaler, och på en del håll har Svenska kyrkan till och med varit drivande i att starta upp en Pridefestival på just den orten.
Och Svenska kyrkans närvaro på Stockholm Pride, ja den är lika självklar som Babsans rosa hår.
Svenska kyrkan hör hemma på Pride. HBTQI-personer ska känna sig välkomna i sin församling oavsett var i landet man bor.
Men på golfbanan lärde jag mig också hur viktig kyrkans Pride-engagemang är för trovärdigheten bland alla kyrkans medlemmar. För faktum är att världen förändras och idag tycker även golfande medelåldersmän i de mellanstora städerna att HBTQI-inkludering är viktigt. Och när landsortsprästen som döper ens barn är en snaggad flata, ja då bidrar det till att rasera fördomar om kyrkans syn på mångfald och nyansera bilden av vad religion är.
På så sätt kan vi gå en framtid till mötes där alla får plats, i kyrkan liksom på golfbanan.
Lina Landström
Queerteolog