top of page
Kristna regnbågsrörelsen - Riksförbundet EKHO

Låt det synas att vi hör Jesus till - även i vår syn på homosexualitet




Jag vill i tacksamhet vända mig till alla dem som trotsat rädslans kraft och vågat dela en glimt av det hjärtat bär på. I ödmjukhet måste vi våga närma oss varandra med innerlig vördnad.

Efter att jag läst Gabriel Eurells och Ray Bakers texter, och följt debatter och bibelstudier av pastorer och präster som talat om denna fråga, slås jag återigen av att det handlar om min man och mina vänner. Min familj, min tro, om oss och vår Jesus.


I Bibeln möter vi många fantastiska berättelser. Berättelser om möten med den allsmäktige mitt i vardagen. Ett av dessa möten som jag nyligen läst om är det Mose gör när han möter Herren i den brinnande busken. “Ta av dig dina skor, du står på helig mark” säger Herren till honom när han plötsligt står där i förundran över den storhet han möter. I ödmjukhet och med försiktighet närmar han sig denna varma eld som inte förtär. Men först måste han ta av sig sina skor. Stoltheten han står på måste först bort innan han i ödmjukhet kan närma sig kärlekens varma och strålande låga.

Jag tror att vi kristna är kallade av Herren att närma oss varandra med denna vördnad, i dialog där gudsordet möter hjärtat, det goda samtalet. Att ana att det finns så mycket vi inte vet och att i ödmjukhet våga se varandra. Lyssna till den röst som våra hjärtan känner igen. Herdens röst som ropar och kallar oss vid namn.


När jag vid 16 års ålder blev utfryst av min frikyrkoförsamling, den plats som var hela min värld, regerade en outhärdlig tystnad samtidigt som fördömelsen vrålade och regnade över mig. Frukten av sådan teologi har resulterat i hot, trakasserier, sorg och ensamhet. Där man gör narr av det man inte förstår och säger att vår sexualitet och kärlek är något vidrigt. Där jag fått se hur hbtq-personer i alla åldrar behandlats så illa att de inte längre orkat mer. Utsattheten har gjort så många andligt hemlösa. Självföraktet har i utsattheten blommat och resulterat i oönskad ensamhet, om så bara för att med nöd och näppe klara sig undan hotet om evig fördömelse.


När jag som tonåring i bön ropade till Jesus i tillit och tro på att han inte var långt borta, alltid nära den som av hjärtat ropade hans namn, blev svaret inte riktigt det jag väntat mig. Jag bad att Herren skulle hela mig och ta bort allt som var fel, min hemska homosexuella kärlek, så att han ensam skulle fortsätta vara allt i mitt liv.

I det ögonblicket fick min älskade vän som jag känt sedan jag var tio år gammal, honom som jag förälskat mig i och som alltid vägrat tro på Gud, ett starkt gudsmöte. I stället för att Gud drog honom bort från mig, vände sig denna älskade vän till mig och sa “Jag tror att jag tror, kan du visa mig?”


Vi fann tillsammans ett tryggt hem i Svenska kyrkan. Ett hem där vår kärlek fått blomma. Fått brottas med texter, tänka om och sedan om igen. Vågat göra fel och be om förlåtelse. Vågat gå på stormiga vatten med blicken fäst på Jesus. Och samlas kring Jesu bord där våra olikheter inte längre spelar någon roll för att vi, likt brödet som bryts, är del av en och samma kropp.


Jag och min man har i över tretton år fått erfara Jesu stora och gränslösa kärlek i vårt förhållande och äktenskap. Denna låga brinner i våra hjärtan och har gett oss mod. I en värld där hatet ständigt ryter och skräms har Herdens röst stilla viskat till oss att han är med oss.


Tron vilar alltså inte bara på det jag läst eller försökt hitta själv. Den vilar i den levande Gudens närvaro i våra liv. I den kärlek som inte bär kön. I förundran har jag fått möta denna starka och milda låga, slutit mina ögon och lyssnat till Herdens röst som stilla avslöjat sitt namn. Rösten som mitt hjärta känner igen. I kärleken till min älskade man har jag fått erfara en glimt av Jesu stora kärlek. Den kärlek som ger mitt hjärta ro.


“På deras frukt skall ni känna igen dem.” Vilken frukt ska vi bära? Kanske är det ödmjukhetens. Vi kan inte som kyrka bara stå och se på medan medmänniskor lider inom kyrkan och samtidigt bli förvånade när människor utanför blir skrämda av hatet och rädslans röst som ekar i kyrkorna mot våra hbtq-syskon.


Tanken är inte att försöka få alla att tänka lika om allt. Men vi ska med hela vår kraft försöka leva så att man ser att vi hör till Jesus genom den kärlek vi har till varandra. Skillnaden blir stor när vi i sann kärlek vågar se varandra som hela och fullvärdiga medmänniskor utan att förminska varandra. Att våga följa lagen i sin fullhet där vi tillsammans verkligen älskar Gud med allt vi är och har, och vår nästa som oss själva.


Jag vill med dessa ord räcka fram hoppets olivkvist till den som förlorat hoppet om en framtid. Våga sluta dina ögon och lyssna till den röst som mitt bland hatets rop stilla viskar ditt namn. Kanske får du då erfara trons hjärtslag som bär kärlekens kraft.


För är det något den levande Guden låtit mig och min man erfara, är det att det är i honom som vi lever, rör oss och är till. Genomlysta av kärlekens ljus som uppenbarat tillitens famn för oss, den famn som alltid har och för alltid ska bära oss hem.


Comments


bottom of page