Att samtala om kön och transidentitet är inte farligt, tvärtom. Vi är övertygade om att alla mår bättre av att vi pratar öppet om dessa frågor och att kunskapen kring transpersoners livssituation ökar. Vi vill se ett samhälle och en kyrka där vi alla får plats. Mer kunskap om transidentitet och genus är ett steg på vägen dit, skriver Anders Camenius och Anna-Karin Caspersson, EKHO Göteborg.
Replik
Olof Edsinger vill med sin debattartikel peka på en stor fara han ser för våra barn och unga. Det gäller den så kallade ”transideologin”. Vi vill här bemöta ett antal av Edsingers resonemang som vi menar är djupt felaktiga. ”Trans” är ett paraplybegrepp som rymmer en rad olika identiteter och riktningar. Att ens tala om ”transideologin” som ett enhetligt begrepp menar vi tyder på okunskap eller ovilja att sätta sig in i frågorna. När vi fört samtal med Svenska Evangeliska Alliansen upplever vi tyvärr att denna oförmåga att förstå verkligheten sitter djup rotad. Tyvärr sprider de också en mycket vinklad bild av svensk frikyrklighet, som de anser sig företräda. I själva verket representerar Svenska Evangeliska Alliansen en mycket smal frikyrklig fåra men gör sig till talespersoner för hela den frikyrkliga rörelsen, vilket är beklagligt. Vi vill därför ge en annan bild.
EKHO Göteborg är en förening som funnits sedan 1981 och arbetar för hbtq-personers rättigheter i kristna kyrkor och samfund. Vi möter i vår verksamhet många som definierar sig som transpersoner, och har åtskilliga transpersoner bland våra medlemmar. Inte minst i vår ungdomsverksamhet finns ett antal unga transpersoner som just nu kämpar för att finna sin plats i tillvaron. Gemensamt för dessa är att de inte identifierar sig med det kön de tilldelades vid födseln – det juridiska könet man eller kvinna. En del transpersoner är binära och önskar byta juridiskt kön medan andra är icke-binära, vilket innebär att de inte upplever att de passar in i vare sig begreppet ”kvinna” eller ”man”.
Viktig debatt
Olof Edsinger ställer feminister och transaktivister mot varandra, i ett försök peka på hur båda dessa ”ideologier” är fel ute. Han gör sin egen tolkning av två rörelser som i sig själva är synnerligen breda och rymmer en mängd olika riktningar och mål. Självfallet finns det områden där det pågår livlig diskussion och där olika tankesätt bryts mot varandra. Det är inte farligt, tvärtom hälsosamt. Vi tror att denna debatt är viktig och i det långa loppet positiv för såväl feminismen som för transpersoner, och för samhället som helhet. Inom EKHO upplever vi mestadels hur samtalet om trans och samtalet om feminism berikar varandra och ger nya perspektiv på båda områdena – långt ifrån Edsingers uppfattning att ”transideologin […] slår undan benen för den traditionella feminismen”.
Edsinger pekar på transideologin som individualistisk och ser stora faror i det. Givetvis är frågan om transidentitet på ett sätt individualistisk – den handlar ytterst om enskilda människors egna kroppar, uppfattning om sig själva och möjlighet att få vara sig själv. Men hur detta kan utgöra en sådan fara är helt obegripligt. Med detta sagt finns också starka sociala dimensioner och gemensamma ansträngningar för att förbättra situationen för transpersoner. Påståendet att transideologin endast är individualistisk är helt enkelt felaktigt. Föreningen EKHO är i sig självt ett exempel på de kollektiva och gemensamma initiativ som finns.
Viktigt med öppet samtal
Edsingers resonemang blir synnerligen problematiskt när han raljerar över att det blivit ”inne” med att vara osäker på sin könsidentitet. Antalet remisser till könsmottagningarna har förvisso blivit fler, men ingen vet i dagsläget exakt vad det beror på. Det är bland unga ökningen syns tydligast. Vi ser i undersökningar (till exempel från Folkhälsomyndigheten 2015) att unga transpersoner lider av psykisk ohälsa i väsentligt större utsträckning än befolkningen i övrigt. Detta väljer Edsinger och Svenska Evangeliska Alliansen att helt bortse ifrån, och är i stället rädda för att majoriteten av våra barn och unga ska drabbas av förvirring och må dåligt på grund av ökad kunskap om kön och könsidentitet.
Resonemanget är detsamma som vi tidigare sett kring sexuell läggning. Att kunskapsspridning kring homo- och bisexualitet skulle skada heterosexualiteten, smitta, breda ut sig eller leda till fördärv och förfall. Inget av det har skett. Det kommer inte att ske när det gäller samtalet om kön och transidentitet heller. Tvärtom är vi övertygade om att alla mår bättre av att vi pratar öppet om dessa frågor och att kunskapen kring transpersoners livssituation ökar. Det gäller i skolan, i kyrkan, och i samhället i stort. Det är vad EKHO Göteborg arbetar för.
Vi tror att det alltid är till gagn för alla människor att reflektera över sin egen person och identitet. Edsinger verkar tycka att människor mår bättre av att slippa fundera över sina egna personliga egenskaper. Vi ser i stället hur ökad kunskap om transfrågor ger ett bättre klimat för alla – och för unga transpersoner är det helt livsavgörande.
Hisnande slutsats
Edsinger avslutar med att uttryckligen säga att vi inte bör utgå från minoriteters önskemål och behov. Slutsatsen är hisnande. Vi menar att det just är vår förmåga att faktiskt utgå från minoriteternas behov som gör vårt samhälle civiliserat. Äventyrar vi exempelvis majoritetens hälsa eller rättigheter genom att tillgänglighetsanpassa samhället för dem av oss som lever med funktionsvariationer av olika slag? Knappast. Demokratin finns inte främst till för att ta tillvara majoritetens intressen, vilket Edsinger och Svenska Evangeliska Alliansen tycks tro. Nej, demokratin skyddar minoriteten och säkerställer att dess röst blir hörd. EKHO Göteborg vill se ett samhälle och en kyrka där vi alla får plats. Mer kunskap om transidentitet och genus är ett steg på vägen dit.
Anders Camenius
ordförande för EKHO Göteborg – Ekumeniska gruppen för kristna hbtq-personer
Anna-Karin Caspersson
verksamhetsutvecklare på EKHO Göteborg – Ekumeniska gruppen för kristna hbtq-personer
Comentários