"Vi är på väg! Men risken är att vi inte ser farorna som hopar sig. Om vi inte förstår hur det har varit, förstår vi inte hur det kan bli. Det är inte bra ännu. Vi är inte färdiga. Även om vi kommit långt när det gäller regelsystemen, så har vi ännu en bit att gå när det gäller strukturer och attityder." Anna Mohr
Text från boken "Nu hade vi ju varandra - berättelser från 40 år av ekumeniskt arbete för och av kristna hbtq-personer" som gavs ut av EKHO 2017. Anna Mohr avled 2020.
Text av: Inkaliisa Voionmaa
Titta på den där modiga ungen!
Molnen ligger som ett lock över Stockholm denna gråa dag, men hemma hos Anna Mohr och Britt Dahlgren skrämmer tända lampor iväg dagens dysterhet. Jag är här för att prata med Anna om hennes engagemang i EKHO.
Som en bonus fikar också frugan Britt med oss en stund. Grannens hund, som också är på besök, hämtar en boll som jag får den stora äran att kasta iväg ett par gånger. Vi sitter vid ett träbord i köket, vid ett fönster som vetter mot Vanadislunden.
Britt och Anna träffades på en av EKHO:s tjejfester i januari 1982. Britt är agnostiker, men berättar att hon uppskattar kyrkorummet som plats. Den vackra arkitekturen, den meditativa atmosfären. Att få sjunga psalmer. Men de nyare, moderna psalmerna kan vara lite svåra att hänga med i, som i år på gudstjänsten i Storkyrkan efter Pride.
- Det är ju många kyrkoovana som går på just den gudstjänsten, håller Anna med. Jag tycker man kanske ska anpassa sitt psalmval under just den gudstjänsten. Fast nu har det ju mer blivit som en vanlig familjegudstjänst. Inte som den kamp det var då. Dả pàgick kampen under själva gudstjänsten.
- EKHO började ordna dessa gudstjänster samband med det som då var den Homosexuella frigörelseveckan, numera Pride, redan 1980. Några Maranataanhängare stod utanför och protesterade, ibland iklädda säck och aska, medan andra tog sig in i kyrkan och skrek och störde. Försökte välta nattvardsbordet.
Det fanns alltid polis på plats. En gång när det blev väldigt mycket skrik, innan polisen hann bära ut den som störde, reste sig en man och började sjunga "We shall overcome".
- Då reste sig hela församlingen, en sprängfylld storkyrka, och sjöng med honom, tills den som skrek hade blivit utburen eller tystad, och sen satte sig alla och gudstjänsten fortsatte. När någon annan började skrika reste sig alla och sjöng igen. Det blev ett sätt att möta hat, hot och vild med sång, Det fortsatte under EKHO-gudstjänsterna i Storkyrkan efter Frigörelseveckan i flera år.
När de gick ut ur kyrkan sjöng de också, för att möta de fundamentalister som stod där utanför. Numera heter gudstjänsten Kärlekens mässa, och i år var sången inte så stark på väg ut. Det är ingen som står där utanför och skriker längre, ingen som behöver mötas med sång.
Britt berättar att det förr om ren alltid var lite äggulor på banderollerna när de hade gått i demonstrationståget, numera känt som Prideparaden, som också anordnades under Frigörelseveckan. Folk stod och skrek okvädesord åt dem när de tågade förbi. Ändå kände de sig aldrig hotade eller rädda.
Vad var det som gjorde att ni inte var rädda?
- Ja, men vi hade bara en väg att gå, konstaterar Anna. Vi förstår inte att folk i dagens läge viker sig för de mörkbruna krafterna som kommer nu. Man flyttar på sig för att man inte vill vara i närheten av dem.
Polisen låter dem hålla på för att det inte ska bli bråk.
- Vi fattar inte! inflikar Britt.
- Vi fattar inte! upprepar Anna.
- Hellre att de dödar mig, fortsätter Britt, aldrig att jag skulle vika mig,
- Så kände vi på den tiden, förklarar Anna, det var inte frågan OM. Rädda var vi inte. Förbannade!
- Ja! utbrister Britt.
- Oerhört förbannade! specificerar Anna.
Varifrån fick ni kraften att vara så förbannade?
- Om man inte har samma rättigheter och möjligheter som resten av samhället så tycker man ju att det här måste vi ändra på, på något vis, säger Anna. Vi ville förändra världen.
- Vi är gamla 68:or, förklarar Britt. Vi är uppfostrade i 68-rörelsen.
- Det finns en risk, kan jag tycka, i att allting är så bra idag, fortsätter Anna. Homosexuella får gifta sig, och det är så mainstream, ingen bryr sig, allt sảnt där. Inte för att det är hela sanningen, men ändå. Jag tror att det finns en risk för att man inte märker när det blir motstånd. Rätt som det är, är vi där igen. Jag tycker att unga inom hbtq-rörelsen är historielösa.
- Överhuvudtaget hela samhället är väldigt historielöst, säger Britt. Jag kan känna att stämningen är lite 30-tal, apropå SD och nazismen.
- Hitler kom till makten genom demokratiska val, konstaterar Anna.
- Det var så här det började, fortsätter Britt. SD:s partiprogram är ju inte direkt till vår fördel.
Anna, dels är det farligt om vi tror att nu är det bra.
- Dels är det jättebra att vi har nått så långt, säger Anna, dels är det farligt om vi tror att det är bra.
- Ingenting är givet, fyller Britt i, inga rättigheter är ju givna. Demokratin är inte given. Det måste man vara vaksam på.
- Vi får stappla ut på barrikaderna, säger Anna. Ta rollatorn och …
- Nån gång ska man ändå dö, liksom, håller Britt med.
- Men att vika sig! säger Anna. Låta dem få ta plats! Det är inte jag som ska flytta på mig, utan de.
Samtalet glider över till att handla mer om EKHO. Britt och hunden passar på att smita ut i vardagsrummet, medan Anna och jag sitter kvar i skenet frản kökslampan.
Hur kommer det sig att du gick med i EKHO?
- Jag hade levt i en längre relation med en kvinna och vi var inte öppna för någon berättar Anna. Det var ju 60-70 tal. Sen lämnade hon mig,
När flickvännen hade lämnat henne sökte sig Anna till RFSL:s klubb Timmy på Timmermansgatan, som hade tjejkvällar på torsdagar. Just den torsdagen när Anna gick på klubben för första gången var ett gäng tjejer där och informerade om EKHO:s verksamhet. Så dagen efter gick hon medi EKHO, som hade kaffeträffar på fredagar.
- Sen har jag aldrig riktigt kunnat hålla tyst, så det stod inte så hemskt länge på innan jag blev ordförande i EKHO. Dả var jag 37 år gammal. Jag var ordförande i fyra år.
När hon väl kom ut ur sin garderob frigjordes all den energi hon lagt på att hålla sin hemlighet till annat "skojigt". Vi kommer in på att det är många som gömmer sig i sina garderober i Sverige än idag. Ungdomar, särskilt transungdomar, som är rädda för att bli bortstötta.
Och det är ju ett ständigt pågående projekt, detta att komma ut.
- Javisst, alltså! Och det här är något som heterosamhället inte förstår. Den här svårigheten och rädslan "måste du hela tiden tala om det där?" Att man alltid måste dra ett djupt andetag innan man kommer ut i alla vardagssituationer. Det är inte alltid så lätt inom äldreomsorgen och sả. Och inom vården. När man är inlagd på sjukhus och sjuksköterskorna undrar om det är ens syster som kommer och hälsar på en varje dag, och man måste förklara att nej, det är min fru.
Vilken betydelse hade EKHO som träffpunkt?
- Här kunde man vara både kristen och homosexuell, berättar Anna. Det var svårt annars, och man kunde träffa andra. I sin församling kunde man inte vara homosexuell och i gayvärlden kunde man inte vara kristen. Fredagskaféerna, ofta med program, och söndagsgudstjänsten med nattvard varje månad drog mycket folk, både sådana som var etablerade i gayvärlden och sådana som vágade sig ut för första gången.
Vi hade en grupp kaplaner, som bestod av präster och pastorer från olika kyrkor och samfund som hjälpte oss. Oftast fanns en kaplan med på fredagskvällen också.
Vilka var de stora frågorna i EKHO när du gick med?
- De stora frågorna i den här världen överhuvudtaget just då var dels den stora statliga utredningen om homosexuellas situation i samhället, den så kallade homosexutredningen, dels aidsepidemin, som precis hade börjat.
Homosexutredningen skulle komma med sitt betänkande 1984, och föreningen la ner mycket arbete på att försöka påverka olika personer och instanser inför utredningens remissrunda. EKHO agerade naturligtvis främst mot kyrkor och samfund.
- Det var två väldigt politiska frågor som också krävde mycket utbildningsverksamhet. Sjukvården, kyrkorna, alla måste lära sig mer om homosexuellas situation.
Hur påverkades EKHO:s verksamhet av aidsepidemin?
- Ja, vi hade ju medlemmar som blev sjuka och dog, berättar Anna. Men det fanns också själavårdare och alla möjliga människor som behövde information om homosexuellas situation. Människor stöttes ut av sina familjer. Många blev tvungna att komma ut som bögar när de var döende i aids. Alla gayorganisationer var helt upptagna med detta. Vi utbildade, hade samtal, ordnade med själavàrd.
- Det var även många begravningar. Det var en oändlig skillnad på begravningar. Vissa var bekräftande, där fanns också glädje. Vissa var som mörka hål, där det inte ens nämndes varför personen hade dött eller att han var homosexuell. Familjen bara skämdes, skämdes, skämdes över att personen som låg där framme var bög.
Anna berättar om en god väns begravning, Den avlidne hade skrivit en avhandling om hiv/aids och var själv bög, men nät prästen började läsa upp telegram på begravningskaffet kom det fram att folk trodde att han hade gått bort i cancer. Var och varannan hade skänkt pengar till cancerfonden.
- Man såg hur många killar som varit med ... Det var ju så tydligt att de var svårt sjuka i aids, de blev sả smala i nacken. Man såg hur de satt där och hörde det här förnekandet ... Ett totalt förnekande av att han var bög och dog i aids. Och ändå hölls begravningskaffet på RFSL:s lokaler!
- År 1996 tändes äntligen ett litet ljus av hopp i det stora mörker som hade varit aidsepidemin. Bromsmedicinerna kom. Från att ha varit en dödlig sjukdom utan bot blev det en sjukdom som man kan leva länge med.
Då hade Anna redan flera år jobbat på RFSL med att informera inåt de egna leden om hiv och säkrare sex och utåt om homosexualitet. Hon hade jobbat som arkeolog på Statens historiska museum men sa upp sig för att kunna jobba på RFSL. Innan hon började jobba heltid på RFSL hade hon jobbat där ideellt flera åt, men också kuskat land och rike runt för EKHO:s räkning för att prata om homosexualitet i olika församlingar och andra kristna sammanhang,
Hon kände att hon behövdes som kvinna på RFSL, där männen dominerade, liksom inom EKHO.
- Det var väl inte alltid så lätt att vara kvinna bland alla bögarna. Men jag tyckte det var väldigt viktigt att i informationsarbetet visa att kvinnorna också fanns, även om vi kanske levde på ett annat sätt än bögarna. Bland det första jag gjorde på RFSL var att granska ett utkast till RFSU:s principprogram. Några bögar hade skrivit om lesbiska... Det stod ungefär att lesbiska satt och drack te och klappade lite på varandra.
Hur levde lesbiska på den tiden?
- De levde ungefär som idag, men det var fler som levde i smyg
Anna berättar om Ludvig Jönssons begravning i Storkyrkan. Han hade varit pastor primarius och hjälpt EKHO mycket, bland annat med gudstjänsterna i samband med Frigörelseveckan. Han hade betytt mycket för många, och kyrkan var full till bristningsgränsen. En av EKHO:s medlemmar satt bredvid en gammal dam i kyrkbänken. Det tog lång tid vid defileringen förbi kistan och de kom i samspråk. EKHO-medlemmen berättade om varför hon var där. När de skildes utanför kyrkan vände sig den gamla damen om och sa: Tack, det var första gången jag talade med en syster.
Den gamla kvinnan hade aldrig träffat en lesbisk kvinna tidigare, ingen som hade avslöjat sig i alla fall. Att vara homosexuell har ju inte i första hand med sex att göra, det är en social situation som påverkar hela ens liv, oavsett om man hat sex med någon eller inte.
År 1985 kom dåvarande ärkebiskop Bertil Werkströms remissyttrande på den statliga utredningen om homosexuellas situation i samhället. Ärkebiskopens "evangeliska råd" löd att homosexuella skulle leva i vänskap och celibat. EKHO protesterade högljutt mot detta remissyttrande och kyrkan tillsatte en samtalsgrupp. Anna Mohr, Sven Olof Svensson och Eva Brunne var med i samtalsgruppen som EKHO:s representanter. Det ledde fram till boken "Homosexuella i kyrkan. En fråga om kärlek".
Svenska kyrkan bestämde sig därefter för att tillsätta en utredning om kyrkan och homosexualiteten. Men det kärvade innan man fick ihop arbetsgruppen. Anna förklarar:
– Gruppen skulle vara objektivt sammansatt. Eva, Sven Olof och jag skulle vara med, men eftersom vi var homosexuella så mảste de ju ha minst lika många som var emot utlevd homosexualitet. Motsättningarna byggdes in redan i arbetsgruppens sammansättning.
Till motståndarna hörde biskop Bertil Gärtner från Göteborg och Agne Nordlander från Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Andra medlemmar i gruppen var mer neutralt inställda. Gert Nilsson, som ocksă deltagit i samtalsgruppen, tillsattes som sekreterare
Arbetet höll på från 1988 till 1994. Men då kom den dåvarande ärkebiskopen, Gunnar Weman, med ett remissyttrande till Statens partnerskapsutredning, i vilket han tog ställıning mot partnerskapet. Och då gick EKHO ur gruppen, eftersom ärkebiskopen hade föregripit sin egen utredning
Jag trodde att ni avgick för att Gärtner var med i gruppen, och för att det blev för svåra motsätningar?
- Nej, nej, nej! Det där är en missuppfattning som har spridits. Det var inte roligt att vara med i gruppen, inte alls, men vi avgick inte på grund av motsättningar. Vi hade ju varit med i gruppen i flera år vid det laget. Oenigheten var ju inbyggd från början. Vi klarade det, hur illa det än kändes. Vi avgick för att det inte fanns någon mening för oss att sitta kvar. Det var ju redan färdigt! Kyrkan hade tagit ställning emot partnerskap för homosexuella. Många i gruppen var förtvivlade över att vi skulle lämna gruppen, några grät.
Anna frågade Gärtner en gång om hur han kunde säga att det var ont med homosexualitet och kvinnliga präster när han sảg allt gott Eva Brunne gjorde i sin församling, När han såg allt gott som kom av Anna och Britts kärlek, av Sven Olof och Olles kärlek. Då säger han: Ja, men du förstår, det är det som är det svåra.
Rapporten som till sist kom 1994 blev en hyllvärmare. Få har läst den, medan rörelsen mot en mer inkluderande kyrka alltjämt vinner styrka.
Hur reagerade din familj när du kom ut?
- Åt skogen. Pappa tog avstånd, och mamma höll på honom. Det var bara besvikelse och skam från deras sida. Jag fortsatte att umgâs med dem på helger och födelsedagar. Jag ringde varje morgon när de var gamla och skruttiga. Min pappa ansåg att jag, hans enda dotter, hade förstört hans liv. I den fasta tron dog han.
Anna använde sig av sin egen erfarenhet när hon höll i samtal med nybörjarföräldrar i RFSL:s föräldragrupper, det som senare blev Stolta föräldrar - blocket, som varje år river ner applåder och lockar fram en och annan tår i publikhavet som följer Prideparaden genom Stockholm.
- Det jag lärde mig av mina föräldrar var att man inte ska se till vad barnet inte blir, utan se till vad barnet har blivit. Titta på den där modiga ungen!
Annas egna föräldrar kunde inte acceptera att hon inte blev fembarnsmor och professor i arkeologi. De kunde inte se allt hon åstadkom, det hårda arbete hon har la ner i allt hon gjorde. Men ändå är hon inte bitter.
- Jag har lärt mig genom det här vad ordet försoning betyder. De kunde inte bättre och jag tycker det är så synd att de inte kunde se den dotter de hade.
Vad hoppas du på när det gäller kyrkan och hbtq frågor i framtiden?
- Vi är på väg! Men risken är att vi inte ser farorna som hopar sig. Om vi inte förstår hur det har varit, förstår vi inte hur det kan bli. Det är inte bra ännu. Vi är inte färdiga. Även om vi kommit långt när det gäller regelsystemen, så har vi ännu en bit att gå när det gäller strukturer och attityder.
Text från boken "Nu hade vi ju varandra - berättelser från 40 år av ekumeniskt arbete för och av kristna hbtq-personer" som gavs ut av EKHO 2018.
Text av: Inkaliisa Voionmaa
Anna Mohr avled 2020. Tack Anna för din kamp!