"Oavsett vem de är. Oavsett vem de älskar." Frida Ohlsson, predikan under WestPride

Predikan av Frida Ohlsson under West Pride Göteborg i Göteborgs domkyrka 2025.

När jag var liten fick jag alltid följa med när mina föräldrar gick och röstade. Pappa hade alltid på sig sin finaste kostym, vit skjorta och slips. Och det ska sägas, det var inte gärna som han släppte taget om sina jeans, så att han hade hel kostym vad ganska sällsynt. 
Pappa berättade varje gång att det var en högtidsdag, och att människor genom historien riskerat liv och lem för att vi idag skall ha möjligheten att få säga vad vi tycker. 
Att vi skall få vara med och bestämma. 
Oavsett hur mycket pengar vi har, 
vilket jobb vi har, 
oavsett vilket kön vi har, 
oavsett hur vår familj ser ut. 
Och han berättade om länder långt borta där man inte hade den möjligheten. Där små människor inte räknades. Där annorlunda människor inte räknades. 

Jag kommer ihåg hur avlägsna de där länderna verkade. Där det inte var självklart med rösträtt. Eller yttrandefrihet. Eller att få älska vem man vill. Vara den man är. Där det inte var självklart med demokrati. 

Och jag minns hur avlägset det kändes, den tiden i Sverige, när man hade politiker som pratade om vi och dom. Där dom, som hade en annan religion, annan hudfärg, annat kön, som levde på ett annat sätt, kanske inte skulle vara med och bestämma. För dom var nog inte riktigt värda lika mycket. För dom inte riktigt var som dom skulle. Så skulle det ju aldrig kunna bli igen. Här.

Jag har tagit med mig mina barn när jag går och röstar. Jag berättar också om tacksamheten vi skall känna inför de som gått före. Som offrat så mycket för att vi skall ha det som dom inte hade. 
Men när jag pratar med mina barn är det något som är annorlunda:

När jag pratar med mina barn pratar vi också om vad de behöver göra för att säkerställa att de ska kunna ta med sina barn till vallokalen. 
För att deras barn ska få leva ett fullvärdigt liv. 
Oavsett vem de är. 
Oavsett vem de älskar. 

Det gör mig heligt förbannad att samtalet jag har med mina barn inte är ett om den mörka tiden för länge sedan. Långt borta. 

Ibland tänker jag att världen är som en skolgård. Där alla vuxna sitter i lärarrummet och dricker kaffe. 
På skolgården där jag håller till, och där jag tror att många av oss hänger ibland, den kristna skolgården, står ett gäng killar (ja, oftast killar) och skriker otrevligheter. 
De knuffas och lägger fällben på den som är lite annorlunda. 
Kletar tuggummi i håret på den som är ensam. 
Och dom är så säkra på att det är dom som har rätt att bestämma på skolgården. 
För de har minsann läst vad det står i bibeln.


Ibland får jag höra att jag skall vara vänligare mot det arga gänget. 
Vara mera inbjudande till dialog. 
Absolut inte kalla dem arga. 
Eller dumma. 
För då kan de känna sig förtryckta. Och visst är det så. Jag borde vara vänligare och tålmodigare.

Men jag är så trött på att svaret från lärarrummet, lösningen på att människor far illa där ute på skolgården är en inbjudan till sommarfest i bamba, med salta pinnar och alkoholfri, kolsyrad äppeldryck av ciderkaraktär. Med färgglada vimplar och en banderoll som säger något om att en får tänka olika och att vi skall vara snälla med varandra.

Visst, det känns ju bra, för oss som är där. Men gör det tillräckligt mycket skillnad?

Och är det det som anden kallar oss att göra? 

När anden damp ner, där i Jerusalem för länge sedan, bland folk från hela världen, med olika traditioner, språk och kultur var det inte primärt som privat, religiös extas. För att en skall kunna känna sig härligt frälst. 
Utan som språk. 
Som mod att gå ut i världen. 

Jag skulle vilja sticka ut hakan och påstå att det är det som är pingstens verkliga gåva: inte att vi lyfts bort från världen i andlig extas, utan att vi skickas ut i världen med kraft att möta andra där de är. 
Inte för att känna starkt– utan för att agera modigt. 
Med kärlek. 
För kärleken.

Pingsten påminner oss om att kyrkan inte finns till för sin egen skull – vi finns till för världen. Vi är Andens redskap, kallade att bära ut ett budskap om hopp och försoning och upprättelse.

Om viska berätta om evangeliet på ett språk som människor förstår – då räcker det nog inte med ord, utan det behövs handlingar, det behövs hjärta, det behövs liv.

Vi behöver inte vänta på någon ny eld från himlen. Anden är redan här. Den verkar i våra liv när vi vågar lyssna. 
När vi försöker förstå. 
När vi försöker göra skillnad. 
När vi ser vår nästa som någon att bygga relation med. 
När vi bygger trygga rum där människor för möjlighet att hitta sitt eget språk, att hitta sin egen röst, att hitta sitt eget namn. 
Varje gång vi gör det så händer ett pingstunder.

Varje gång vi låter evangeliet bli synligt inte med ord som är tjusiga och högljudda, utan i handlingar som kanske är små, men kärleksfulla – då är Anden där.

Ja, det är fint att vi är här. Det är fint att det är tryggt och varmt här inne. 

Men här inne finns ett helt gäng här som har nyckel till lärarrummet. 
Och en visselpipa om halsen. 
Som har en plattform. 
En röst. 
Som har en plats i kyrkan där en kan göra skillnad. 
Och då menar jag inte bara biskopen. Jag ser en hel hög med präster, pastorer, konfaledare, församlingschefer, pedagoger, förtroendevalda, kyrkvärdar, trygga kyrktanter…

Det är stökigt ute på skolgården, men vi har druckit tillräckligt mycket kaffe nu!
 Vi har skrivit tillräckligt många policydokument. 
Vi har haft tillräckligt många temadagar. 

Vi kanske inte kan göra alla världens skolgårdar trygga. Men den skolgården som är vår, den vi är på, den vi har makt på. Den behöver bli trygg nu. 
För vår skull. 
För våra barns skull.

Ja, en del kommer bli sura. Om vi sätter gränser och säger stopp. Om vi inte längre låter dem längre får härja fritt i sitt hörn. 
Men så måste det kanske få bli.  

Ja, jag är arg. 
Men jag tror. 
Jag tror på under och jag tror att det går. 

Om du inte känner att du har den där makten, om är du är den enda som står upp för dig, om du känner att världen bidrar med ett kompakt mörker.

Då får den här arga tanten låna orden från Håkan: 

Fortsätt, när de lynchat sista hoppet
 Fortsätt, när allt du levt för räknats ut som ett skämt
 Där under träden, bakom stängslet
 Finns en stig för dig – fortsätt När varje bön gått åt – fortsätt Stig till toppen av världen där änglar leker
 Res dig efter varje smäll, du har en ängel på din axel
 Din tid kommer, 
din tid kommer"

Amen.