När jag hör namnet Gunnar Bäckström fylls jag av glädje och tacksamhet. Nu finns inte längre gode vännen, medkämpen och prästen Gunnar. När budskapet kom att Gunnar gått bort grät jag inte istället framträdde goda minnen av en av de mest livsbejakande och härliga människor jag mött. Häromdagen läste jag en krönika av Gunnars son Pontus i Göteborgsposten där han beskriver liknande känslor när han ställdes inför sin fars bortgång. Gunnar som kämpat med en cancerdiagnos i mer är 20 år tror jag övervann sjukdomen år efter år, därför att han trodde på livet. Gunnar var vännen som bistod oss vid begravningar inom familjen och vigde mig och Fredrik.
Gunnar är nog en av de personer som betytt mest för kristna HBTQ-personers rättigheter. Han stod inte alltid på barrikaderna, men han var den orädde strategen som vågade göra det som ingen annan förmådde. Jag vill påstå att Gunnar genomdrev att Svenska kyrkan bejakade ett könsneutralt äktenskap, vilket i sin tur gjorde att riksdagen fattade samma beslut, eftersom SVK var en så betydelsefull remissinstans i frågan. Gunnar verkade genom påtryckningar på viktiga personer med olika partifärg i kyrkomötet och genom att otaliga namnlistor skickades in.
Jag stiftade bekantskap med Gunnar under tidigt 80-tal strax efter att EKHO-Göteborg bildats. Gunnar tog initiativet till en samtals/studiegrupp inom föreningen som kom att pågå i närmre 25 år. Jag var då ordförande och under perioder var arbetet för HBTQ-personers rättigheter inom kyrkan i Göteborgs stift minst sagt motigt. Gruppen utgjorde en stor trygghet. Det handlade om en biskop som inte stöttade de präster som var HBTQ. Det handlade också om andra personer som fick lämna tjänster av samma orsak. Gunnar lyckades då i mitten av 80-talet t.ex. genomdriva att det skulle finnas en ombudsman inom stiftet för anställda HBTQ-människor som råkade illa ut. Detta var nog den enda ombudsman som funnits inom detta område i kyrkan.
Då HIV/AIDS-epidemin drabbade landet och HBTQ-kollektivet i synnerhet gick aktiviteten inom EKHO ner och flera föreningar upphörde. Med Gunnars hjälp och inflytande lyckades vi starta mässor i Göteborgs Domkyrka på Worlds Aidsday, vilket var viktigt för synliggörandet och kyrkans bearbetning av denna fråga. Gunnars senaste bedrift var att få in berättelsen om vänskapen mellan David och Jonathan i kyrkohandboken som en alternativtext vid vigsel.
Gunnar kunde som präst och kyrkoherde i Göteborgs stift till att börja med inte vara öppen som HS, men så snart klimatet möjliggjorde detta trädde han fram med kraft. Under en period var han också ordförande i Riks-EKHO. Han satt även i EKHO-Göteborgs styrelse.
Gunnar hade en stark och tydlig tro och han såg fram emot att få komma hem när sjukdomen blev allt svårare. Tack Gunnar däruppe för ditt outsinliga engagemang och för att du spridit så mycket glädje och att du givit så många en framtidstro. Hoppas att det finns oändligt med äppelmos däruppe och inte minst honung nu när jag inte längre kan nå dig och förse dig med dessa Guds gyllne tårar.
Börje Blomster